Okej, åter till det här med att Rufus äter väldigt mycket glass. Jag har faktiskt en väldigt bra anledning:
Alltid när jag och min barndomskompis Per hade tråkigt och satt och frågade varandra den uttjatade fråga: "Vad ska vi göra?", så kom vi alltid till slut fram till att det vi skulle göra var att gå hem till den ena äta glass. Sedan medans man åt glassen kom man oftast på något att göra. Annars var det bara att gå hem till den andra och äta en till glass, det kunde man ju göra eftersom att de inte redan visste att vi redan käkat en glass.
(Vi kände oss väldigt pirrande skurkiga när vi gjorde såhär.)
Och då, medans man åt på den andra glasen, kom man säkerligen på något att göra.

Och idag har jag väldigt tråkigt och har inget att göra, så jag ska äta glass. Bästa lösningen ju.