Jag tror det är svårt att beskriva kärlek. I alla fall att beskriva en allmän kärlek. Kärlek, för mig, kan yttra sig på så många olika sätt. Kärleken till min familj, kärleken till en plats eller en vän. Eller kanske kärleken till en sak eller ett minne. Det finns så många olika saker att tycka om. Då pratar vi om en varm och trygg kärlek. Men det är inte den kärleken jag ska prata om nu. Det finns något annat, något jag tror kan vara starkare än vad vi människor har ännu förstått:

Den flammande kärleken.

Oftast slår den till för första gången när du är som svagast och starkast på samma gång: Tonåren.
Femton år. Upprorisk och osäker. Femton år. Mammas lilla älskling men med skinnjacka och cigg i fickan. Femton år och för fet, för smal, för svag och för ful. Femton år och helt normal samtidigt som ingen är likadan.
Femton år.
Med en eld inom sig.

Det var då det slog till. Jag träffade Honom. Som ett skott träffade det mig i bröstet och fortsatte rakt in i hjärtat. Det brann och förtärde, det flammade och det kittlade. Men mest av allt var det varmt. Inte bara fysisk värme, som mina heta kinder eller mina varma, svettiga händer, utan även någon slags inre värme. Det flöt som brinnande lava genom mina ådror.
Ja, Han värmde mig. Och jag, dum som jag var, blev beroende av Hans värme. Precis som en heroinmissbrukare, som inte inser sitt eget bästa för ens det är försent, kunde jag inte sluta. Och precis som när jag var liten och lade en hand på en het spisplatta, bara för att se hur det kändes, brände jag mig.

Jag brann.
Det gjorde ont.
Det sved och brände.
Jag var svartbränd och rykande. Spåren av Hans eld fanns där, men värmen var borta.

Men det var det värt. Jag vill brinna igen, även om det kanske gör ont.
Det man vill nå är väl den där välgörande elden, den där som liksom blir glödande och trygg efter ett tag. Jag vill glöda.
Men för att kunna glöda, måste man brinna först. Det har jag lärt mig på scouterna. När vi skulle grilla pinnbröd. Scoutledaren lärde oss att tända elden, sedan vänta tills den nästan slocknat och det bara ligger eldrött glödande kol kvar. Det är då det är som varmast och det är även då man kan grilla utan att riskera att pinnbrödet blir bränt. Kärlek är nog lite som att grilla pinnbröd. Man måste låta elden brinna, för att sedan kunna glöda. Ibland bränner man sig, men det går över. Men kan ju alltid ta ett nytt pinnbröd och försöka igen.