Jag satt precis och läste en kompis blogg, och skrattade åt hens inlägg om att hen och hens kompis alltid kom sist på orienteringen när de var små. Tills det slog mig...
Det var en fet lögn!
Jag minns nämligen tydligt hur jag och en tjej i min klass gick vilse och kom ut vid någon konstig väg. Och började krama lyktstolpar (för vi visste att när man var vilse så skulle man krama träd, men där fanns ju bara lyktsolpar) tills vi hittade en väg som en tant sade ledde tillbaka till gympasalen och följde den.

Tills det kom män på den vägen.
Och män på vägar har man ju hört talas om ska vara fullständigt livsfarliga, de kan ju lura med en in i skogen och våldta en och gud vet vad!
Så vi gjorde det enda kloka: Sprang in i skogen alldeles själva innan männen hann lura in oss dit.
Och självklart gick vi vilse igen.

Slutligen hittade våran lärare oss trampandes runt i ett träsk vilt sjungandes på "blinka lilla stjärna" för att försöka få upp stämningen.
De hade tydligen varit nära att ringa polisen...

Jaadå, jag har då alltid älskar orientering!

Vi hade faktiskt orienteringstävling nyss. Jag tappade bort min grupp då också... Och gick vilse...
Sedan hittade jag en väg att följa.
Men gick åt fål håll på den, så efter skitlång tid fattade jag att jag hade gått åt fel håll och fick gå tillbaka...
Då hade min grupp redan kommit fram.
De skrattade åt mig de jävlarna...

Men när jag vinner VM i orientering då ska vi se vem som skrattar!