Hela vägen hem från Johan gick jag liksom i min egna lilla bubbla. Det var bara jag där. Och jag var stencool. Satt med fötterna upp på sätet på bussen och slängde liksom lite nonchalant på benen på vägen från bussen till mitt hus. Hela vägen från Orminge och hem var jag coolast i värleden.

Men cirka en och en halv meter ifrån min ytterdörr händer det ödestigra. Jag halkar och ramlar på rumpan. All denna coolhet, tuffhet, bäst-i-världenhet bara rinnar av mig på en sekund och jag säger lite tyst och snopet: Ajj...