Jag är den där personen som sitter på spanska-lektionen och viftar febrilt med handen för att få ordet. För att få chansen att visa att jag minsann har pluggat på detta. För att få visa att jag kan. Du kanske undrar lite hur jag orkar med detta? Du kanske skrattar lite hånfullt och viskar till din kompis som sitter bredvid ”Snart får hon väl träningsvärk av allt det där viftandet!” Och ja, ironiskt nog, jag har faktiskt fått träningsvärk. Jag hade träningsvärk i en halv vecka. Jag sade att det var för att jag spelat badminton. Jag vill väl inte precis skryta över mitt över-exalterade beteende på lektionerna... Men det är värt träningsvärken och de små hånfulla skratten.
Bara jag får vara bäst.

Egentligen är jag ju inte bäst. Det är väl ingen. (Förutom Indiana Jones, han är nog så bäst man kan vara.) Men jag var bäst på att läsa snabbt när jag var liten. Så jag fick tjockare och tjockare böcker. Medan de andra satt med 20-sidors böcker om en häst som sprang bort fick jag läsa min första ungdomsroman. Den var bara runt 250 sidor tjock. Men för mig var det som en hel lagbok. Trots min fruktan för denna enorma hög med bara text, tog jag mig an utmaningen. Och klarade den.


Jag tror det var det som startade det hela. Min press att vara bäst. Det ska vara mig dom frågar om hur man stavar ”ärvt” och det det ska vara mig dom kommer till när de inte vet om dom ska sätta ”dem” eller ”de” innan subjektet i en mening. Jag lyckas ibland, men inte alltid. Då får jag panik och ligger på golvet i mitt rum, hatar allt och alla och lyssnar på sorgliga och självdestruktiva låtar som ”Mad world” och ”Goodbye My Lover”.

Detta måste ju få ett slut. 

Jag måste lära mig konsten att ta det lugnt.
Men hur? 



Jag har försökt med almanackor, kalendrar och scheman på väggen för att få ordning på mitt liv och kanske på så vis kunna stressa ner lite. Om jag liksom hade mer ordning skulle jag kunna ta var sak för sig. Men det ledde bara till ännu mer stress då det uppkom en ny press: Lyckas följa schemat.

Jag misslyckades gång efter gång. Jag tänkte ”Jag ska bara hinna med detta först, det går snabbt... Sedan kan jag göra det som står i kalendern”
Men som sagt: Det blev bara mer stress och press. Jag rev sönder dessa almanackor, kalendrar och scheman i ren frustration över mitt misslyckande med att följa dom. Detta ledde till ytterligare rullande på golvet och lyssnande på lite mer ”Mad World” och ”Goodbye My Lover”. Jag kanske grät en skvätt också, bara för att det var så synd om mig.

Men på senaste tiden har jag försökt mig på min senaste taktik: Gör det när du får tid till det. 
Jag menar, hur mycket tid har jag inte där jag bara sitter och uppdaterar Facebook i väntan på att något nytt ska hända?

Det är min ta-det-lugnt-tid. Jag behöver den. Men och andra sidan, kan jag inte ta det lugnt med en kopp te och en kakbit medan jag pluggar på lite spanskaglosor eller filar lite på en svenskatext?


Det har funkat längre än någon annan taktik jag prövat hittills i alla fall och det är på detta spår jag tänker fortsätta. Jag tror att nyckeln är:
Acceptens och prioritering.

Acceptera att du inte alltid hinner med allt och att du inte alltid kan klara allt. Det är näst intill omöjligt. (Som sagt så är Indiana Jones ett undantag, han klarar allt) Sedan även prioritera. Välj vad du måste göra, sedan vad du vill göra och till slut, det som oftast får ryka, det du lika gärna kan skippa. (I mitt fall menlöst och tråkigt facebookbläddrande.)



Så, mina sista ord till er som har samma eller liknande problem som jag, eller som kanske bara vill ha ett fint visdomsord: Är du en sådan som ska klara allt? Då måste du även klara att misslyckas.

(Vi får testa skriva uppsatser i skolan nu under en viss tidsgräns för att öva oss på nationella proven. Rubriken var "Konsten att ta det lugnt". Detta var mitt resultat.)